Regina Phalangie

Mitt första obehagliga möte förknippat med torrhet fick jag i skolan. Tavelkrita är förkastligt. Det gjorde mig ingenting att tavelkritan skrek när man vinklade den på ett visst sätt mot svarta tavlan, men när man sedan la kritan ifrån sig och skulle gå tillbaka till sin bänk och kände kritdammet på händerna, och fingrarna fastnade mot varandra. Det var nästan så att jag ramlade...
Åren efter detta upptäckte jag att jag var helt allergisk mot att jag (eller för den delen, vem som helst) skrapade av brödsmulor på en rivig skärbräda av trä. Bara tanken på det får mig fortfarande helt torr i händerna och jag måste känna efter så att dom fortfarande lever och är lena.
Att dreja med lera, eller att över huvud taget hålla på med lera och vatten är ett lidande. Inte just själva drejandet i sig som ni förstår, det glider på av bara farten. Men finns det något värre än händerna ungefär en minut efteråt, täckta med ett tunt lager torkad lera, sprucken, dammig och sedan sätter man händerna emot varandra: torrt mot torrt? Jag svimmar.
En sak jag har lärt mig är att man aldrig kan gardera sig mot torra handslag. Och man behöver definitivt inte vara gammal och grå för att vara torrhudad. Nej, det finns unga med onaturligt döda, torra händer. Det är inte så att jag efterlyser handsvett (fast för all del, om jag är tvungen att välja), utan bara vanlig "levande" handhud. En hälsning med en torr livlös hand som liksom inte greppar, utan bara glider ur som en bit filt... Det går inte. Innan handskakningen ens ägt rum släpper jag taget.
En annan sak är att sätta tänderna i ett tyg. Ni kan ju tänka er: Tjockt tyg är det värsta. Och frågan ni ställer er, liksom jag och helt naturligt, är varför i hela friden man ska bita i tyg? Bra fråga, det ska man inte. En bekant till mig skrynklar hela ansiktet så fort man bara nämner ordet frottéhanddukar.
Vilken tur att man inte behöver slicka på akvarellpapper så ofta. Och nu var det rätt länge sedan jag sopade gatan utanför mammas och pappas hus, med den där torra kvasten. Varje år får jag kalla kårar längs ryggen när de där stora sopbilarna kommer på våren och sopar upp all sand som använts under vintern. Det är en speciell sorts torrhet. Förtar vårkänslan lite... men bara innan man får känslan av den avdammade vägen som kommer fram efter detta vansinnes-dåd.
För att inte tala om sina egna fötter när man har låtit dom slippa den fruktansvärt otrevliga fotfilen allt för länge (det GÅR att slipa bara man är i duschen. I torrt tillstånd däremot - ej genomförbart - det säger sig ju självt). När man ska sova och de liksom fastnar i lakanet. Helt outhärdligt. Jag sover hellre med strumpor.
Nu de senaste åren har en explosion av inredningsprogram dykt upp och ingen är gladare än jag för det. Det vet ni som känner mig. Men allt som oftast får jag titta utan ljud. Det är det ofrånkomliga spacklandet och därefter helt o u t h ä r d l i g a slipandet av väggar. Mitt hår krullar sig av bara tanken.
Ni kan ju bara föreställa er känslan av död jag upplevde när brädgolvet här hemma skulle slipas. För att inte tala om den ångesten det framkallar att bara skänka en tanke på IKEA:s flyttkartonger som så mödosamt och torr-gnissligt måste vikas ihop för hand, och det är alltid lite lite för tight så man verkligen måste pressa ner och dra upp - jag får ståpäls bara jag tänker på det. Måste alltid ta en paus när jag har gjort i ordning en låda för att hämta mig från chocken. (För övrigt all hantering av olika sorters wellpapp platsar här.)
Och för att göra denna måndagen extra ångestladdad så måste dammsugarpåsen bytas. Och ska man blicka in i framtiden så bävar jag det oundvikliga, flera år avsiktligt fördröjda, tandläkarbesöket när det bortom allt tvivel kommer att sättas in en sån där torr pappersinslagen fotograferingsplåt för röntgen i munnen på mig och...
Hur ska man klara detta livet utan att bada i ett kar med Nivea extra fuktighetsgivande kräm varje morgon?!!