Regina Phalangie

• träffa min drömkarl inom den närmsta veckan
• få 10 års olycka
• få 5 års fantastiskt sexliv
• få 250 små chokladgodisar inom den närmsta månaden (hem i brevlådan)
• få 100 vykort från hela världen, bara de första dagarna
• eller "know that I'm one sexy bitch"
  

• han ligger ju för fan redan därinne och snarkar i sängen
• jag skulle kasta in handduken om det hände i mer än 1 år - alltså omöjligt med 10 års olycka för mich
• uh, gud vad långtråkigt. jag vill faktiskt inte ligga i sängen mer än max några timmar hur fantastiskt det än är. Vad ska man göra under 5 år? Ha nödproviant med sig eller? Dessutom hatar jag frystorkad mat från försvaret
• har aldrig fått en enda chokladbit med posten. Brevbäraren är väl ingen idiot heller (+ att hon/han alltid är hungrig)
• eh. Det säger ju sig självt: Vem skickar vykort? Det räcker med den spam man får, tack
• oh, I know!
  

Jag börjar misstänka att någon olovligen stulit alla mina mysiga små endorfiner. Detta har pågått i flera dagar och jag är nu snart helt uttömd. Trodde först att jag hade förlagt dem någonstans. Men efter en noggrant upprättad check-lista (se nedan) kan jag nu konstatera att något olagligt måste ha ägt rum innanför dessa väggar.

This is the list:

• Under sängen.
• Bakom alla 31 flyttkartonger.
• I alla 31 flyttkartonger.
• Under högen med kläder i badrummet.
• Under högen med kläder i sovrummet.
• Under högen med kläder i garderoben.
• I alla mina väskor som står/hänger/ligger/bor i hallen.
• I frysen - (närmare bestämt i glass-paketet).
• I duschen.
• Och i ren desperation sökte jag till och med i matteboken, där de inte heller befann sig (shocker).

Som ni ser, en bomb-säker rutinkontroll har utförts under morgonen och helt utan önskat resultat. Allt som oftast när sådana här sinnesstämningar infinner sig brukar jag hitta endorfinerna i glass-paketet. Men alltså inte denna gång. Vilket får mig att bli väldigt misstänksam.

Vem skulle ha någon som helst nytta av mina endorfiner?

Är det någon eller några som känner med sig att det är de som är skyldiga till detta makabra brott - vänligen lämna genast tillbaka mina endorfiner. Jag behöver dem för framtida bruk.

Ni hittar mig i lövhögen vid rådhuset. Jag lägger mig där och multnar lite.

Apropå den där musikalen du ville att vi skulle gå på. Jag måste nog tyvärr tacka nej.

Nej tack.

Jerry Seinfeld: "I don't like the opera. What are they singing for? Who sings? You got something to say, say it!"

Over and out.

Lyckan och berusningen över att äntligen få lite kvalitetstid med migsjälv varade i exakt 8 minuter och 15 sekunder.

Note to self:

• Jag är svin-mörkrädd.
   

Life is good Ghosts sucks. Big time.

A spenderar sin tid på konferens i el Stockholmo och sover därför inte hemma ikväll.

• När han inte är hemma kan jag ha datorn här i sängen.
• Husera över 180*200 kvadratcentimeter alldeles allena.
• Äta smuliga godsaker under täcket.
• Kolla på Seinfeldt, Scrubs & So You Think You Can Dance i en salig blandning utan att få kommentarer om för många kanalbyten. 
• Och eventuellt få sova tills jag vaknar imorgon.
   

Life is good.

Jag har en helt galet omotiverad förmåga att vakna på morgonen. Det kan räcka med att grannen (3 kvarter bort) vänder sig i sängen - och jag är som en hyperaktiv ekorre på uppåtjack. Eller att jag drömmer något obehagligt (och ibland räcker det med bara något ointressant).
Detta har lett till en oändligt lång rad av så kallade förebyggande åtgärder. För att få sova som alla andra barnen på gatan.

Det börjar redan på bussen till högskolan. Tar jag 06:33 eller 07:58 - då är det fullt ok att sova på bussen. Men råkar jag slumra det minsta på 09:08-bussen. Då är det kört. Hela den kommande natten är förstörd.
Samma gäller på bussarna hem efter skolan. Då är det svårt att hålla sig vaken. Men inte en enda av dom är godkända, enligt statistiken, att nussa på.
Definitivt: big no-no.

Nu tänker ni: hur har hon lärt sig att leva med detta?
Jaa, det är bara så att man måste helt enkelt. Men så är jag ju en väldigt stark person. Som klarar av svåra motgångar i livet. Ha! Jag skrattar motgångarna rätt i ansiktet!

Man skulle kunna tro att eländigheterna slutar här. Men nejnej. Någon eller några har roat sig med att välsigna mig med en sambo som är precis raka motsatsen till att vakna lätt. Du läste rätt. Han vaknar svårt.
Och har gjort det till en vana att missbruka snooze-knappen till förbannelse. Ställer den gärna en sisådär 90 minuter innan han måste gå upp. Tycker att det är lite trevligt att somna om var 5:e minut.

Det tycker inte jag.

Efter mycket våld, psykisk terror och påtryckningar under flera års tid har jag nu reducerat detta missbruk till 1/3.
På grund av stressen att veta att snart kommer snoozen gå igång har jag nu utvecklat ett sjätte sinne. Exakt 30 minuter innan hans klocka ringer första gången, vaknar jag. Och intar försvarsposition: långt ut på min kant och en stor kudde över huvudet. Där ligger jag svettandes och försöker få tillräckligt med syre för att överleva morgonen, tills jag hör nyckeln vrida om låset i ytterdörren.
Då kan jag, om jag har tur, somna om. Det händer någon gång om året.


Så nästa gång ni tycker synd om er själva, tänk på mig.

Idag har det känts väldigt viktigt att:

• Kamma i ordning matt-fransarna.
• Svara på gamla tråkiga email.
• Betala äckliga små räkningar.
• Läsa aftonbladet på nätet.
• Fila naglarna.
• Bädda sängen - pedantiskt.
• Hela tiden fylla på vattenglaset.
• Följdaktligen: toa minst en gång i kvarten.
• Springa ner och kolla posten i trappuppgången.
• Mer än en gång/dag.
• Skruva fast handtaget i toa-dörren som har varit löst alldeles för länge.
• Sortera färgtuberna efter färg, storlek och användningsområde.
• Undersöka hur många olika frisyrer jag kan komma på under 1 minut.
• Idè till handling - Testa: hur ser frisyrerna ut på mig i verkligheten?
• Springa ner flertalet gånger på stan för små ärenden som jag glömde med flit den tidigare gången jag var nere.
• Byta batterier på den avancerade miniräknaren.
• Ojdå, batterierna var slut. 
• Tvungen att gå ner på stan och införskaffa nya.
• Kolla läget på gatan utanför.
• Både en och två gånger.
• Ringa telefonbanken för att kontrollera saldot. Är det möjligt att hon verkligen sa 138 kronor?
• Krävs minst 2 kontroll-ringningar.
  

(För övrigt är jag en otroligt självdisciplinerad student.)