Regina Phalangie

Nu har det hänt igen. Ytterligare en av mina käraste ägodelar har i morse försvunnit spårlöst. Fenomenet har pågått ett bra tag men då jag inte vill sprida oro omkring mig, har jag valt att tiga om det. Tills nu.

Ett stort antal små rosa öronproppar gjorda av vax är spårlöst försvunna. Ytterst få av dessa har återfunnits, svårt sargade och i chocktillstånd.

Jag har en huvudmisstänkt.

Återkommer med vidare rapporter.

För att du försvann ur mitt liv. Förlåt för att du fått bo instängd i ett asbesthaltigt murket källar-hörn, i de kalla östliga delarna av staden, alldeles för länge. Förlåt för att din oansvariga mama inte tagit sitt ansvar för dig. Hon ångrar sig. Djupt.
Kan du förlåta? *

Idag är det exakt 807 dagar sedan jag lämnade dig. 807 dagar av ren och skär ångest.

Nobody puts baby in a corner.

Mamma kommer och hämtar dig.

* Lite osäker på om cykeln har en förlåtar-gen.
(Om den har det, är jag nog garanterat förlåten).

Det är härligt att äntligen bli uppskattad för att jag lägger ner hela min själ i mitt bloggande. För om jag ska vara ärlig så har jag stundtals arbetat under extremt tuffa förhållanden. Ni märker inte av det, på grund av min proffesionalism, men obekväma arbetstider, fyrkantiga ögon och otaliga elaka påhopp och kommentarer har tidvis fått mig att ifrågasätta mitt yrkesval som proffsbloggare.

Men när jag ser hur spårvagnen har pimpats enkom* för Ms. Regina Phalangie's skull, känner jag att livet är värt att leva ändå.

* Oklart hur jag kom fram till detta.

Startar det lovande året 2009 med en finne på vaden.

Jag upprepar: på vaden.

Börjar fundera på om de där omega 3 pillren från mamma verkligen innehåller fiskoljor, och inte olagliga dopingpreparat.

(Paus för att kolla av innehåll i de förväntade dopingpreparaten i mitt skafferi. Följt av ett snabbt, beslutsamt shwung av burken ner i sopen.)

Känns som att vad som helst kan hända nu.

Trodde ni ja. Att jag skulle falla för blogg-grupptrycket och skriva en töntig summering. Aldrig i livet. Nej gud nej, så töntigt. Och förutsägbart.

Hör ni det?

Aldrig i livet. Och jag viker mig inte en tum.

Det gäller att vara unik serrni!

Ps. Detta kan eventuellt vara ett utspel av så kallat unikhetskomplex. Återkommer om det avdarrat inom kort. Då kanske en summering infinner sig på sidan.

Ps. 2. Skulle'nte tro det va!

Ps. 3. Nej fy vilken dålig stämning det blev nu på bloggen. Alla Ms. Phalangies alias som har ett dåligt inflytande på bloggen ombedes snarast avlägsna sig. Mvh. Ms. Phalangie - den av oss som har liten gnutta vett kvar.