Regina Phalangie

Jag må vara kall, känslomässigt handikappad och egoistisk i en salig blandning. Men är det något som verkligen får min empati att skjuta i höjden så är det när någon är sjuk.
Ingenting får mitt hjärta att brista snabbare.

Kanske är det ett "ärr" från min barndom. Kanske är det bara en helt vanlig (men väl utvecklad) pysslaom-gen.

Ärret från barndomen och empati kan förklaras på följande vis:

• Uppvuxen i en barnaskara på sammanlagt 6 tappra ungar (nej, vi är inte mormorner och ja, mina föräldrar är föräldrar till alla barnen. Punkt.) Ja då var det alltid full rulle och inte så mycket kvalitets-tid (detta otroligt fjantiga ord, som hittats på de senaste åren, passar faktiskt in här. Märkligt.) tillsammans med bara mamma eller pappa på tu man hand.
  Vilket resulterade i att när man var sjuk, så blev man alltid lika glatt överraskad över att man stog i centrum. Helt utan ansträngning. Fantastiskt.
  Man behövde alltså inte utöva allehanda konster som att vifta på öronen, fladdra med näsborrarna, kolla i kors, stå på händer, göra handvolter eller slå brorsorna för att bli sedd. (Ni som har fler syskon i samma ålder, och helst yngre förmågor då som tog mer tid än ni, vet vad jag pratar om. Ni andra - äh, ni kommer ändå aldrig fatta. Lägg ner.)
  
• Empati = förmåga att känna för andra människor som har det jobbigt (fritt tolkat).

Och efter den här extremt långa och fullständigt nödvändiga utsvävningen om barnaskaran så skulle jag alltså komma fram till en logisk slutsats. Den lyder som följer:

Jag blir som förbytt när någon är sjuk (läs sambo). Det spelar ingen roll om Ms. Phalangie inte har sovit på 17 timmar, räknat matte E till förbannelse otaliga dygn på raken, slagit sig på en hammare, ser i syne eller går i sömnen. Är det en kris-situation så blir jag som en robot. (Med själ såklart. En blödig liten robot alltså.) Jag gör allt utan att tänka. Man skulle kunna säga att den personen som får mig på halsen har min odelade uppmärksamhet och behöver egentligen bara tänka på att lyfta lillfingret så är jag där.

Så ska ni bli sjuka så vet ni var ni ska befinna er.
I'm da shit.

Svenska Cupen, IFK Göteborg - Gefle IF, Ullevi

Ett gäng killar ~25 sitter och kollar på matchen och tjötar på bred göteborgska. Det börjar spöregna och paraplyerna fälls upp.
Kille 1: Faan vad ont jag får i nacken änna av att sitta såhär.
De andra håller med.
Kille 2 (en stund senare): Men döh, varför köper vi inte bara en sån där regnponcho för en tjuga?
Tystnad.
Kille 1 (efter ett tag): Därför att vi är män.

Det är tydligen fotboll idag. Väldigt viktig match.

Mucho importante.

Viktigt alltså att inte missa den. Och ännu mera viktigt att veta vilka som spelar matchen.
Jag är inte med i matchen.

Alltså vet jag inte.

Kommentar från okänd man som just sprang ut i regnet för att kolla på matchen:
"Men älskling, är du inte stolt över mig att jag är så manlig och har börjat gilla fotboll? Och sen spelar jag ju Fifa på tisdagar också!"
(Fifa = fotbollspel X-box. Tv-spel alltså, för er som inte är så uppdaterade. Reds. anm.)
Och detta utropas alltså med distinkt stolthet i rösten.

De är för rara de små liven.

Jag är så bra på att hitta ursäkter för att inte plugga. 

Efter att ha städat köket (what?!!!), tagit en utdragen frukost (det är inte bra att kasta i sig maten), letat reda på en datasladd som jag vid tillfället var helt övertygad om att jag skulle behöva, och som var spårlöst försvunnen sedan flytten, haha - hittad! (took a while) och sedan grundlig rengöring av gaddarna kände jag att det var absolut nödvändigt att leta reda på närmsta färghandel och därefter besöka densamma för att inköpa färg till att försköna hallen med. Det tog ett tag. Hade inte en 30 minuters löprunda varit lagom istället (för att bli av med överskottsenergin som jag tydligen besitter)?

Sen var jag tvungen att ta en väldigt lång och väldigt varm dusch efter det. Nu är jag tvungen att skriva om det här i min blogg.

Snart är jag ju tvungen att äta och sen är det ju nästan lite för sent för att pressa Gausselimination. Eller hur?

Jag är körd.

Det är ju inte ofta som någon vågar påpeka det direkt. (Även om det skulle behövas).

Idag känner jag mig i särklass lösast här i stan. (Bra översättning förresten. Jag ska söka jobb som översättare på tv när jag blir stor. Kan vara bra med lite ungt friskt kött. För dom. Inte för mig. Nu tappade jag tråden. Helt.)

En riktig looser (Som jag. Idag. Endast alltså. Annars är jag bara fabulous. Fabulous Ms. Phalangie. Det har jag papper på. Eller har jag drömt det? Tråden, Regina, tråden...) är man om man:

• sitter på biblioteket och ugglar, snikandes på internätet för att man har varit utan i 2 dagar (hemska tanke!), och vägrandes åka hem för
• hemma är det konstiga (inbillade?) energier som gör att man inte kan slappna av. Än mindre sova
• smyger undan sina chokladpapper för att undvika bibliotikariens arga blickar
• man får inte kladda i de fina böckerna

Nej, nu ska jag ta mitt fabulous ass on the bus och ta tag i kragen på lösheten, hitta tråden (trådarna? var det flera? jag behöver minsann ett par tre stycken iallafall) och spotta choklad på bibliotikarien på vägen ut. 

Sedan ska jag springa för livet. 

• Elementära radoperationer
• Cramers regel med 3 obekanta
• Sammansatta transformationer
• Determinanter
• Inverser
• Trigonometriska identiteter
• Gausselimination
• Reducerad trappstegsform
  

Tack gode Gud / Jesus / Buddah / Leif GW. Persson / Oprah.
Vem det nu är som har ett finger med i spelet.

Tack.