Regina Phalangie

Var extremt laddad efter ett träningsuppehåll på en sisådär lagoma 6-7 månader. Praktiskt taget springande in på gymet för att få utlopp för all överskottsenergi som jag bär på.

Lekande lätt flyger jag upp på springbandet för en liten uppvärmning.

• Tusan, det här går ju alla tiders (som Mormor skulle ha sagt). Ingen trötthet här inte, nej nej!
• 10 minuter gick (vilket var mitt första mål) *
• Ungefär här ställer sig en extremt tävlingsinriktad man på bandet bredvid **
• Och det kan ha varit ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att jag bannemej inte skulle gå av bandet först
• 20 minutersgränsen passerar, svetten droppar inte ens på mig. Jag håller huvudet högt och munnen stängd (jag inbillar mig att jag har en oansträngd look)
• Hans svett skvätter ända över till mitt band
• Fyfaan vad äckligt!
• 30 minutersgränsen
• Skoskav i bägge hålfötterna
• Huvudet högt!
• 40 minuter, jag känner att jag måste ge plats åt folk som står och väntar (yeah rrrrrright!) och saktar ner
• Tro't om ni vill, mannen saktar ner precis efter!
• Jag förlorade om man ser det ur hans synvinkel
• Jag vann egentligen, hade ju sprungit 4 minuter innan honom
• Låt stackarn leva i lycklig ovetskap

Och som tack för detta har jag ont i höftkulorna som en annan 90-åring idag och släpar mig fram.
Hujedamej.

* Man ska inte ha för höga mål uppsatta för sig själv, det vet ni väl små barn?

** Oklart hur jag kom fram till detta