Regina Phalangie

Mannen är inte den killen man tänker på när man hör ordet skogsmulle. Inte heller kan man dra några paralleller med Ola Skinnarmo eller Gunde Svan. Han tycker inte om utomhusaktiviteter, tror att Trianga-kök är en kollektion från IKEA's kök och har inte gjort lumpen.

Lite lagom aktivitet på den här bloggen tycker jag. Kanske skulle ta och damma av den här gamla trasan idag? Det finns ju så himla mycket att driva med, framförallt när det gäller mig själv. För att inte nämna en hel del massa nonsens som sägs i både närområde och media - kan bara inte låta bli att kommentera all denna skit och humor.

Men inte just nu.

Har viktigare* saker för mig.

Ciao!


* Tömma tvättmaskinen

Ett antal funderingar dyker upp:

1) Vem tar bilder i motljus?
2) Vem tar bilder på någon som står och diskar?
3) Vem tar bilder på folk som inte ens har vett att kolla in i kameran?
4) Vem tar bilder på folk i motljus, som står och diskar och som dessutom inte kollar in i kameran?

Jag bara undrar?

Min man sparar sitt hår.

Då och då refererar han sin spegelbild till att likna en monchichi.

Riktigt så långt tycker jag kanske inte att man behöver dra det.

Jag var på gymmet och sprang livet ur mig på ett sånt där snyggt löpband.

Hela 30 minuter. Det var lite tungt.

Jag struntade i det.

Efter att jag kom hem för 25 minuter sedan har jag nyst inte mindre än 17 gånger.

Jag börjar misstänka att det inte var så smidigt att träna livet ur sig just idag.

Soffliggande och eventuellt även navelskådning står på schemat.

Men det beror helt på om jag orkar göra bägge aktiviteterna.

Känns som att det kan bli tufft.

Nu har det hänt igen. Ytterligare en av mina käraste ägodelar har i morse försvunnit spårlöst. Fenomenet har pågått ett bra tag men då jag inte vill sprida oro omkring mig, har jag valt att tiga om det. Tills nu.

Ett stort antal små rosa öronproppar gjorda av vax är spårlöst försvunna. Ytterst få av dessa har återfunnits, svårt sargade och i chocktillstånd.

Jag har en huvudmisstänkt.

Återkommer med vidare rapporter.

För att du försvann ur mitt liv. Förlåt för att du fått bo instängd i ett asbesthaltigt murket källar-hörn, i de kalla östliga delarna av staden, alldeles för länge. Förlåt för att din oansvariga mama inte tagit sitt ansvar för dig. Hon ångrar sig. Djupt.
Kan du förlåta? *

Idag är det exakt 807 dagar sedan jag lämnade dig. 807 dagar av ren och skär ångest.

Nobody puts baby in a corner.

Mamma kommer och hämtar dig.

* Lite osäker på om cykeln har en förlåtar-gen.
(Om den har det, är jag nog garanterat förlåten).

Det är härligt att äntligen bli uppskattad för att jag lägger ner hela min själ i mitt bloggande. För om jag ska vara ärlig så har jag stundtals arbetat under extremt tuffa förhållanden. Ni märker inte av det, på grund av min proffesionalism, men obekväma arbetstider, fyrkantiga ögon och otaliga elaka påhopp och kommentarer har tidvis fått mig att ifrågasätta mitt yrkesval som proffsbloggare.

Men när jag ser hur spårvagnen har pimpats enkom* för Ms. Regina Phalangie's skull, känner jag att livet är värt att leva ändå.

* Oklart hur jag kom fram till detta.

Startar det lovande året 2009 med en finne på vaden.

Jag upprepar: på vaden.

Börjar fundera på om de där omega 3 pillren från mamma verkligen innehåller fiskoljor, och inte olagliga dopingpreparat.

(Paus för att kolla av innehåll i de förväntade dopingpreparaten i mitt skafferi. Följt av ett snabbt, beslutsamt shwung av burken ner i sopen.)

Känns som att vad som helst kan hända nu.

Trodde ni ja. Att jag skulle falla för blogg-grupptrycket och skriva en töntig summering. Aldrig i livet. Nej gud nej, så töntigt. Och förutsägbart.

Hör ni det?

Aldrig i livet. Och jag viker mig inte en tum.

Det gäller att vara unik serrni!

Ps. Detta kan eventuellt vara ett utspel av så kallat unikhetskomplex. Återkommer om det avdarrat inom kort. Då kanske en summering infinner sig på sidan.

Ps. 2. Skulle'nte tro det va!

Ps. 3. Nej fy vilken dålig stämning det blev nu på bloggen. Alla Ms. Phalangies alias som har ett dåligt inflytande på bloggen ombedes snarast avlägsna sig. Mvh. Ms. Phalangie - den av oss som har liten gnutta vett kvar.

Min hobbitutstyrsel.          Tentaångest.      Jaa, såhär sur blir man...

Tentapluggstider:
Start: Man sätter på sig sin obligatoriska pluggutstyrsel* man haft
sedan förra veckans start. Man försöker att uträtta allt man inte
borde hållas med, på så kort tid som möjligt. (Läs: äta frukost,
kolla mail, hemnet, aftonbladet, viktiga bloggar, facebook) -
men detta tar oftast bra mycket längre tid än man förutspår.
Redan här börjar ångesten för att man är en sån slappröv, som
inte har börjat plugga än, klockan är ju nästan 11!
Dag: Man pluggar. Man äter microvärmd lunch i sällskap av facebook.
Man upptäcker till sin förvåning att man fortfarande iallafall ser ut
att ha vänner kvar.
Eftermiddag: Koncentrationen börjar lacka. Man pluggar, men hälften
är som bortblåst redan inom 5 minuter.
Kväll: Man har om möjligt lite mer ångest i bagaget. Varför pluggade
jag inte lite hårdare? Varför började jag inte tidigare? Osv osv...

Ha en utomordentligt härlig dag alla människor som har jobb och liv!
Verkligen.


*urtvättade mysbyxor med knän, tshirt, noppig kofta, ett par raggarsockar,
från två olika decennier - båda med större hål i än bermudatriangeln,
och slutligen ett par glasögon.

Kallas det fortfarande för skolk när personen i fråga sitter hemma och
nöter geografisk informationsteknik för glatta livet, istället för att tufftufftåga
till skolan för några ynka timmars föreläsning?

Skulle inte tro det va.

* OBS. Detta skulle alltså föreställa något slags bildbevis på att Ms. Phalangie
faktiskt sitter och läser visualisering av punktbaserad information och inget
annat onyttigt som, låt oss säga Facebook för att nämna något.

** OBS OBS. Jag läser alltså bara skolmateriel när jag blippar på skärmen.

*** OBS OBS OBS. Bara för att vara övertydlig har alltså inte Facebook något med
detta att göra. I och med att jag inte surfar där på pluggtid.

Här råder julens frid i stugan. Granen är klädd i kulörta
kulor och ljusslingor. Auld lang syne spelas i högtalarna,
pepparkaksdoften hänger i luften.

Tror ni jag skämtar?!!

Aldrig i livet. Om julen skämtar man icke.