That's It - I've Had Tillräckligt
Han känner inte mig. Hon känner inte mig. Och den där jäveln känner definitivt inte mig. Kanske eventuellt möjligen har vi gått på samma skola en gång i tiden. Och inte ens då bevärdigade vi varandra med ett småmulet hej när vi gick förbi varandra.
Varför i hellskotta vill de ändå vara friends med mig på Facebook?
Nä. Jag har confirmat alldeles på tok för många. Nu är det dags att rensa upp här i träsket.
Och jag uppskattar inte detta proffsspioneri som Faceboook utgör. Gamla sladdriga grannar, mystiska ex och efterhängsna idioter som bara sitter och väntar på nästa status update eller uploaded photos, för att ha nåt att dregla över. Uschiamej som Mormor brukar säga. (Inte om Facebook men om hon hade en sida där, hade hon otvetydigt sagt uschiamej om den också).
Remove friend. Remove friend. Remove friend. Klick. Klick. Klick. Smidigt och lätt.
Den Som Har Flest Kompisar På FaceBook Vinner
Ursäkta mig nr 1: var vi inte vuxna nyss? (Nyss = B.F. = Before Facebook)
"If somebody called bm_toon7@ hotmail.com adds you to their facebok account/invites you to be their friend DON'T accept it because it's a hacker. Tell everyone on your list because if somebody on yours adds them, you get them on your list and he'l figure out your ID computer addesss. So copy and paste this message to everyone even if you don't like them and fast..because if he hacks their mail, he hacks yours."
Ursäkta mig nr 2: Men varför skulle jag tacka ja till någon som jag inte vet vem det är?
Finns det folk som samlar på friends utan att veta vilka de är:
"Skyll er själva. Suckers!"
Datorer = Nicht Gut Hjälpmedel
Alltså tror Högskolan Väst att jag har 4 minuter till övers för att sitta och vänta på att en sida ska öppnas. Helllloooouuuu, välkommen tillbaka till 1996!
Vidare kan jag inte öppna dokumentet jag skrev och sparade ner på sidan så duktigt igår - vilket innebär att jag måste skriva om hela skiten eftersom jag måste jobba på det idag.
Troligt.
About Matlagning
Och speciellt till bara en person - sig själv. Då blir det väldigt ofta, i detta hushållet, en andra, tredje eller varför inte en fjärde frukost (självfallet beroende på vilken tid på dygnet det är).
Själv brukade jag tillhöra den gruppen människor som knappt kan lyssna på radio och koka ägg på samma gång.
Men misströsta ej, det blir bättre gott folk. Nuförtiden är jag en fena på att koka ägg!
Oh Yes I Did!
Allvarets stund var till slut inne. Det var dags att få se dig. Nu stog jag där som ett fån. Allt var dimmigt och benen bar mig knappt. Jag såg dig ligga där men ändå inte. Alla runt mig rörde sig som i slowmotion. Jag kisade och försökte förstå vad det var jag såg.
Och så uppenbarade du dig för mig. Jag kände en sådan stolthet som bara nyblivna föräldrar kan känna. Du var det vackraste jag sett. Och jag har skapat dig - vilken känsla!
All denna möda.
Alla frågar om det var värt smärtan, förvirringen och maktlösheten. Och såhär i efterhand, ja. Det var det ju tydligen.
Som jag har längtat och bävat för detta. Där låg du. Jag klarade det!
Matte E.
Thank you and amen hallelujah!
Stolta 14,7 %
Din fjortisfaktor
| Namn: | Ms. Regina |
| Datum: | 2007-11-08 |
| Ålder: | 25 |
| Fjortisfaktor: | 14.7% |
Men vad som är än viktigare: 85,3 % inte fjortis.
In your face.
Regina: On Having Neighbours
Monica: "What kind of stuff?"
Joey: "Will you grow up? I'm not talking about sexy stuff, but, like when I'm cooking naked."
Monica: "You cook naked?"
Joey: "Yeah, toast, oatmeal... Nothing that splatters."
I Mitt Kylskåp
Tropicana Pure Premium, bredvid locket:
"Twist to break seal.
Do not use if broken."
Every time.
En Ovanlig SöndagMorgon - Trodde Jag
Strosar ut i köket, allmänt nöjd, plockar fram frukost och förbereder mig mentalt för ännu en dag i studiernas tecken. Tar fram datorn som frukostsällskap (sambon är ju av det slaget som sover hårt och vaknar svårt). Bläddrar runt lite. Läser bloggar. Kollar Aftonbladet. Tar en tugga på mackan. Kollar mailen. 4 nya epost. Samtliga från Facebook. Shocker.
Väl på Facebooks sida möts jag av en kompis från Aussieland som klagar på förlorandet av en timma.
Vafalls?
Dubbelkollar på The World Clock, och ja. Det stämmer. Klockan är inte mer än 8:15.
Det är alltid såhär, att jag aldrig lär mig.
Jag visste väl att någonting var tvunget att förstöra detta.
Jag känner mig nerlusad och kränkt. Att bli bestulen på en hel sovtimma. Att jag sov till 9:15 - det är som om det aldrig hade hänt.
Alldeles förskräckligt anskrämligt.
Dessutom har jag sår i näsan. Vet ni hur ont det gör?!
I'm Da Shit
Jag må vara kall, känslomässigt handikappad och egoistisk i en salig blandning. Men är det något som verkligen får min empati att skjuta i höjden så är det när någon är sjuk.
Ingenting får mitt hjärta att brista snabbare.
Kanske är det ett "ärr" från min barndom. Kanske är det bara en helt vanlig (men väl utvecklad) pysslaom-gen.
Ärret från barndomen och empati kan förklaras på följande vis:
- Uppvuxen i en barnaskara på sammanlagt 6 tappra ungar (nej, vi är inte mormorner och ja, mina föräldrar är föräldrar till alla barnen. Punkt.) Ja då var det alltid full rulle och inte så mycket kvalitets-tid (detta otroligt fjantiga ord, som hittats på de senaste åren, passar faktiskt in här. Märkligt.) tillsammans med bara mamma eller pappa på tu man hand.
Vilket resulterade i att när man var sjuk, så blev man alltid lika glatt överraskad över att man stog i centrum. Helt utan ansträngning. Fantastiskt.
Man behövde alltså inte utöva allehanda konster som att vifta på öronen, fladdra med näsborrarna, kolla i kors, stå på händer, göra handvolter eller slå brorsorna för att bli sedd. (Ni som har fler syskon i samma ålder, och helst yngre förmågor då som tog mer tid än ni, vet vad jag pratar om. Ni andra - äh, ni kommer ändå aldrig fatta. Lägg ner.) - Empati = förmåga att känna för andra människor som har det jobbigt (fritt tolkat).
Och efter den här extremt långa och fullständigt nödvändiga utsvävningen om barnaskaran så skulle jag alltså komma fram till en logisk slutsats. Den lyder som följer:
Jag blir som förbytt när någon är sjuk (läs sambo). Det spelar ingen roll om Ms. Phalangie inte har sovit på 17 timmar, räknat matte E till förbannelse otaliga dygn på raken, slagit sig på en hammare, ser i syne eller går i sömnen. Är det en kris-situation så blir jag som en robot. (Med själ såklart. En blödig liten robot alltså.) Jag gör allt utan att tänka. Man skulle kunna säga att den personen som får mig på halsen har min odelade uppmärksamhet och behöver egentligen bara tänka på att lyfta lillfingret så är jag där.
Så ska ni bli sjuka så vet ni var ni ska befinna er.
I'm da shit.
Legitimation, Tack!
Jo men det var ju trevligt.
Dock behövde jag inte visa legitimation!
Helvete.
Surfar nu runt och söker information om botox.
Ursäkter
Jag är så bra på att hitta ursäkter för att inte plugga.
Efter att ha städat köket (what?!!!), tagit en utdragen frukost (det är inte bra att kasta i sig maten), letat reda på en datasladd som jag vid tillfället var helt övertygad om att jag skulle behöva, och som var spårlöst försvunnen sedan flytten, haha - hittad! (took a while) och sedan grundlig rengöring av gaddarna kände jag att det var absolut nödvändigt att leta reda på närmsta färghandel och därefter besöka densamma för att inköpa färg till att försköna hallen med. Det tog ett tag. Hade inte en 30 minuters löprunda varit lagom istället (för att bli av med överskottsenergin som jag tydligen besitter)?
Sen var jag tvungen att ta en väldigt lång och väldigt varm dusch efter det. Nu är jag tvungen att skriva om det här i min blogg.
Snart är jag ju tvungen att äta och sen är det ju nästan lite för sent för att pressa Gausselimination. Eller hur?
Jag är körd.
Dåligt Samvete? I Would Never.
Nej förlåt. Jag är "ledig".
(Ledig inom situationstecken betyder att jag egentligen borde vara i skolan.)
Men vad kan vara så viktigt att det inte kan uträttas precis lika bra i mysbrallor och raggarsockar?
Over and out.
Viktigt Meddelande Till Sofia:
Apropå den där musikalen du ville att vi skulle gå på. Jag måste nog tyvärr tacka nej.
Nej tack.
Jerry Seinfeld: "I don't like the opera. What are they singing for? Who sings? You got something to say, say it!"
Over and out.
Who Am I Kidding?
Lyckan och berusningen över att äntligen få lite kvalitetstid med migsjälv varade i exakt 8 minuter och 15 sekunder.
Note to self:
- Jag är svin-mörkrädd.
Life is good Ghosts sucks. Big time.
Lard = Ister
Jag är tyvärr begåvad med den excellenta förmågan att bygga alldeles för snabbt - med resultatet att jag ser ut som en tvättäkta transa.
Dessutom luktar det illa. Inte jag, nejnejnej. Jag luktar som en blommande äng och pruttar fågelsång som alla andra av det kvinnliga könet.
Men alla andra som gud glömde bort att undervisa i dusch och deodorant-användning.
Men, med risk för att låta som Susanne Lanefeldt, man blir faktiskt piggare och gladare.
Jaa, det skulle väl vara därför då...
Charlotte: "I just know, no matter how good I feel about myself, if I see Christy Turlington, I just wanna give up!"
Miranda: "Well, I just wanna tie her down and force-feed her lard, but that's the difference between you and me."
Bling H2O
Nämnde jag att flaskan är prydd med Swarowski-kristaller?
Värt.
Fobier: nr.1: Torrhet
Åren efter detta upptäckte jag att jag var helt allergisk mot att jag (eller för den delen, vem som helst) skrapade av brödsmulor på en rivig skärbräda av trä. Bara tanken på det får mig fortfarande helt torr i händerna och jag måste känna efter så att dom fortfarande lever och är lena.
Att dreja med lera, eller att över huvud taget hålla på med lera och vatten är ett lidande. Inte just själva drejandet i sig som ni förstår, det glider på av bara farten. Men finns det något värre än händerna ungefär en minut efteråt, täckta med ett tunt lager torkad lera, sprucken, dammig och sedan sätter man händerna emot varandra: torrt mot torrt? Jag svimmar.
En sak jag har lärt mig är att man aldrig kan gardera sig mot torra handslag. Och man behöver definitivt inte vara gammal och grå för att vara torrhudad. Nej, det finns unga med onaturligt döda, torra händer. Det är inte så att jag efterlyser handsvett (fast för all del, om jag är tvungen att välja), utan bara vanlig "levande" handhud. En hälsning med en torr livlös hand som liksom inte greppar, utan bara glider ur som en bit filt... Det går inte. Innan handskakningen ens ägt rum släpper jag taget.
En annan sak är att sätta tänderna i ett tyg. Ni kan ju tänka er: Tjockt tyg är det värsta. Och frågan ni ställer er, liksom jag och helt naturligt, är varför i hela friden man ska bita i tyg? Bra fråga, det ska man inte. En bekant till mig skrynklar hela ansiktet så fort man bara nämner ordet frottéhanddukar.
Vilken tur att man inte behöver slicka på akvarellpapper så ofta. Och nu var det rätt länge sedan jag sopade gatan utanför mammas och pappas hus, med den där torra kvasten. Varje år får jag kalla kårar längs ryggen när de där stora sopbilarna kommer på våren och sopar upp all sand som använts under vintern. Det är en speciell sorts torrhet. Förtar vårkänslan lite... men bara innan man får känslan av den avdammade vägen som kommer fram efter detta vansinnes-dåd.
För att inte tala om sina egna fötter när man har låtit dom slippa den fruktansvärt otrevliga fotfilen allt för länge (det GÅR att slipa bara man är i duschen. I torrt tillstånd däremot - ej genomförbart - det säger sig ju självt). När man ska sova och de liksom fastnar i lakanet. Helt outhärdligt. Jag sover hellre med strumpor.
Nu de senaste åren har en explosion av inredningsprogram dykt upp och ingen är gladare än jag för det. Det vet ni som känner mig. Men allt som oftast får jag titta utan ljud. Det är det ofrånkomliga spacklandet och därefter helt o u t h ä r d l i g a slipandet av väggar. Mitt hår krullar sig av bara tanken.
Ni kan ju bara föreställa er känslan av död jag upplevde när brädgolvet här hemma skulle slipas. För att inte tala om den ångesten det framkallar att bara skänka en tanke på IKEA:s flyttkartonger som så mödosamt och torr-gnissligt måste vikas ihop för hand, och det är alltid lite lite för tight så man verkligen måste pressa ner och dra upp - jag får ståpäls bara jag tänker på det. Måste alltid ta en paus när jag har gjort i ordning en låda för att hämta mig från chocken. (För övrigt all hantering av olika sorters wellpapp platsar här.)
Och för att göra denna måndagen extra ångestladdad så måste dammsugarpåsen bytas. Och ska man blicka in i framtiden så bävar jag det oundvikliga, flera år avsiktligt fördröjda, tandläkarbesöket när det bortom allt tvivel kommer att sättas in en sån där torr pappersinslagen fotograferingsplåt för röntgen i munnen på mig och...
Hur ska man klara detta livet utan att bada i ett kar med Nivea extra fuktighetsgivande kräm varje morgon?!!
Fuck You
Visst känns det härligt att börja sitt första inlägg med något så aggressivt som fuck you?
Here' goes:
Fuckyou-Kunskap
Fransmännen har en aggressiv variant. De kallar den Bras d'Honneur och slår med ena handen mot armvecket medan de kör upp den andra i en knuten näve. I Tyskland låter man långfingret hänga slakt i luften för att tala om att någon är impotent, medan i Afghanistan betyder tummen upp ungefär "kom och sitt på min snopp".
Fuck-tecknet är den bästa förolämpningen om man är feg, eller om orden tar slut. Ett långfinger står för revolt och revolt betyder förändring. Så fortsätt fucka. Inte bara för att det är så skönt och punkigt omoget. Fingret ger alla, även tjejer, en chans att snuska sig och hota omvärlden med penetrering.
Hoppas nu att ord-polisen låter mig stanna på denna sidan gallret...
Välkommen till min nya blogg!
Håll till godo!
